With FaceTime up and running, I wanted to give a shot to an old trick we first covered in October: auto-answering FaceTime calls on a Mac. Why would you want to do that? Simple: to turn your desktop computer into a remote monitoring tool for when you’re not around. Stuff like remotely checking on your room or home office. I leave my computers always on most of the times I have to go out, so it’s not a big deal for me. Plus, I think it’s just neat that you can fire up your iPhone or iPad 2 while on the go to call your Mac and automatically see what’s going in front of the iSight without needing a person to hit the Confirm button.

When Steve Jobs introduced Apple’s video calling functionality as part of the iPhone 4, I wasn’t all that impressed. However, after last week I’ve had a change of heart.

The recently announced iPhone 4 includes a feature called FaceTime; it's wifi videophone functionality. In Infinite Jest, David Foster Wallace wrote that within the reality of the book, videophones enjoyed enormous initial popularity but then after a few months, most people gave it up. Why the switch back to voice?

The answer, in a kind of trivalent nutshell, is: (1) emotional stress, (2) physical vanity, and (3) a certain queer kind of self-obliterating logic in the microeconomics of consumer high-tech.

Ibland händer det ju att Apple lanserar funktioner i produkter som inte särskilt många bryr sig om eller bara aldrig använder. Givetvis skiljer det sig hur man använder sin dator från person till person, så jag kan endast utgå från mig själv och från mitt eget sätt att använda min Mac, men det stämmer rätt bra överrens med vad jag noterat hos flera vänner och familjemedlemmar.

Automator i Mac OS X är en sådan funktion, en annan är videochat-funktionen i iChat. Programmet Grab i Mac OS X är det nog få som använder, och är man inte intresserad av Podcasts har man nog aldrig öppnat de verktygen heller som ingår i Snow Leopard.

Jag tror att FaceTime är en sådan funktion.